Gillar jag verkligen deckare?

Har precis läst ut Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen och jag kan inte säga att jag fastnade i den. Språket kändes torftigt och berättelsen tycker jag saknade det där berättande som gör berättelsen levande. Jag hade svårt att relatera till karaktärerna och lära känna dem och jag förstod inte riktigt vitsen med våldtäcktssidospåret. Jag köper själva deckargåtan – det mobbade lilla barnet söker hämd på sina demoner som vuxen, men det måste till något mer för att den ska gripa tag i mig. Kanske den där sugande känslan av att något hemskt ska hända. Det var lite för mycket och sen och sen känsla över den.

Det kanske är så att deckare inte är min typ av bok egentligen, trots att jag verkligen vill gilla det. Jag har definitivt flest olästa deckare i hyllan och jag faller ofta för de där spännande baksidetexterna, men när det väl kommer till kritan blir jag ofta besviken och undrar varför alla gillar just den här boken. Några fullträffar har jag dock hittat såsom Poeten av Michael Conelly och Arne Dahls böcker. Jakten på den där deckaren som jag inte kan lägga ner och som ger mig den där sugande känslan fortsätter. Jag kan ju inte vara sämre än det råd jag alltid ger till läsovilliga ”du har bara inte hittat rätt bok än”. Fast i mitt fall är det väl mer ”du har bara inte hittat rätt deckare än”.