Geim – en bok som tog sig

Informationstexten till den här boken var riktigt lockande och föga förvånande hamnade den rätt högt upp på min läslista. Tyvärr i en tid av lässvacka. Men efter ett grabbande i kragen och en kväll i läsningens tecken inte bara fastnade jag i boken, utan jag slukade den. Den tog sig ordentligt på slutet och lämnade en del lösa trådar (del två finns väl redan i inbunden version) som kommer att redas ut i del två.

Spännande bok om ett mycket farligt spel som spelas i den verkliga världen. Gör olika stunts och få pengar för dem, men glömt inte regel nr 1; berätta inte för någon. Henrik hamnar av en slump (eller?) i spelet, men det visar sig bli farligare och mer verkligt än vad han trodde det skulle kunna bli och i slutändan måste han ta ställning till om det är värt det.

En bra debut av Anders de la Motte även om jag ibland blir lite trött på språket. Det är en del slang och engelska låneord (de fula bl.a.) som stör en del för mig. Jag tycker egentligen om när språket är innovativt, men i det här fallet tänker jag mest på ungarna på jobbet.

20111114-204828.jpg

Bästa deckaren

Biblo K: Mina två toppnamn när det gäller deckare får nog bli Arnaldur Indridason och Arne Dahl. Kargt, kallt och isländskt i Indridasons böcker och härligt ironisk och svart humor som jag gillar i Dahls. Över huvudtaget gillar jag Arne Dahls (fast han heter ju inte så i verkligheten) sätt att skriva. Peter Robinson och Stephen Booth finns också på gilla-listan om man gillar brittiskt och hedar, vandringsleder, whiskey, musik och katter. Denise Minna är också bra. Senaste deckaren jag läste var annars Jussi Adler Olsons Flaskpost från P någon gång i våras annars har det inte blivit så mycket sånt på sistone. Sen finns det ju ungdomsböckerna, don’t get me started…

Fröken S: Deckare har jag, som ni vet vid det här laget, lite svårt för. Jag vill ju kunna läsa deckare, men har inte riktigt hittat den där jag gillar riktigt riktigt mycket. Biblo K rekomenderare och lånade ut Arne Dahls Misterioso vilket föll mig i smaken. Jag gillar även vissa av Michael Conellys böcker och då speciellt Poeten. Den är en riktig favorit. Den senaste deckaren, Patient 67, var också en riktig hit. Frågan är dock om hans andra böcker är lika bra som denna. Är också sugen på filmen.

Om patient 67 är en deckare kan jag tänka mig läsa fler.

Det här är en deckartyp som jag gillar. En sån där lite mörk, följa lite ledtrådar såsom anagram, blir inte klok på deckare med ett lite udda slut på. Me like alot. Ett mentalsjukhus av den värsta sorten (nu snackar vi inlåsta mördare med riktigt galna idéer), en karg (typisk deckarig) miljö i form av en ö och naturligtvis en storm utan dess like som gör att deckarduon inte kan lämna ön i brådrasket. Dessutom är storyn uppbyggd som så att man under gåtans utveckling inte har en aning om vilka som är goda, onda och pålitliga. Ofta tvivlar jag både på huvudpersonen Teddy Daniels och på hans kollega Chuck Aule.

Naturligtvis är det inte bara en deckarhistoria i en galen miljö utan självklart har ju vår huvudperson hemligheter och ett förflutna med sig i bagaget som gör sig påmint. Dock är han inte som så många andra poliser i deckargenren en suput med konstiga manér utan han har tagit sig ur det innan boken börjat.

Det blev sträckläsningsläge på den här och om jag kan få lite mer tips på den här typen av deckare kan jag snart bryta ny mark och gå in lite mer på deckarläsning. Skriver Dennis Lehane liknande i alla sina böcker eller är det här bara en lyckoträff för mig?

The blueeyedboy didn’t do it for me.

Joanne Harris senaste bok blueeyedboy (Kärt barn på svenska) tillhör inte samma genre som hon brukar skriva. Detta räknas, om man får tro baksidan, till en spämninsroman. Klarar hon då av bytet mellan sin vanliga genre i stil med magisk realism och till denna, lite mer brutalare och verklighetstrogna? Njaaa….

Boken är skriven i form av inlägg i en weblog (tycker inte det känns bloggigt, utan mer som en datorskriven dagbok) där vi får följa blueeyedboy som skriver noveller på sin egentillverkade sida badguysrock – en hyllning till människorsom gör fel och som kanske till och med är mördare. Blueyedboy är en 42-årig man som levt hela sitt liv i samma hus tillsammans med sin mor. Han har haft en riktigt taskig uppväxt och det är denna uppväxt och personerna i hans närhet som vi får läsa om. Ibland blandar han upp verklighet med med fantasi eller spekulationer till vad som kan ha hänt, men i allt han skriver finns ett stråk av sanning.

Tyvärr blir det inte bra. Jag gillar idén med att läsa boken i form av weblog och jag tycker att historien är bra till viss del. Men Harris har krånglat till den så mycket och jag har svårt att följa med i vems synvinkel jag läser, är det sant, är det falsk och vilka de här människorna egentligen är. Jag får vid ett flertal tillfällen gå tillbaka en bit för att se om jag har missat något. Det finns guldkorn, men Harris hade vunnit på att förenkla och fokuserat mer på kärnan i berättelsen istället för att dölja den med olika perspektiv. Boken blev tyvärr lite av en bromskloss i läsandet och jag är besviken på en av mina favoritförfattare. Hoppas hon lyckas bättre med nästa bok.

Jag gillar Theorin!

OH Theorin vad jag gillar dina böcker! Föll som en fura när jag läste Skumtimmen, älskade den spökliga känslan i nattfåk och även blodläge tycker jag är ok. Dock inte lika vass som hans tidigare två. Theorin blandar en deckargåta, med sällsamma Öland vid lågsäsong med övernaturliga inslag. En blandning som faller mig i smaken. Det är lite Joanne Harris stämning över hur han beskriver Öland. Det blir sällsamt, trolskt och lite lätt övernaturligt. En total motsats till det sommarÖland som vi är vana vid att se.

Gerlof, den pensionerade sjökaptenen, har här bestämt sig för att flytta från ålderdomshemmet hem till sin gård för att invänta slutet. Detta blir inte händelselöst då han när han kommer hem upptäcker två lyxhus har byggts upp vid stenbrottet och Per Mörner har flyttat in i Gerlofs vän, Ernst Adolfssons stuga. Med dessa människor börjar en del underliga saker att ske. Däribland mordbrand, Alvgåvor och mystiska telefonsamtal. Gerlof börjar samtidigt läsa sin frus gamla dagböcker och det visar sig att även de förflutna är kopplat till de nya sommargästerna.

Jag vet att många har sågat boken på grund av älvorna som Theorin har med, men jag tycker inte att de stör för mycket och det är inget som jag irriterar mig mycket på. Kanske har en hög toleranströskel för sånt där. Dock är inte detta den bästa av de tre jag har läst. Nattfåk är fortfarande min favorit. Nu ser jag med glädje fram emot nästa bok av Theorin – Sankta psyko – där Theorin inte bara byter karaktärer utan även kust. Boken kommer ut i oktober.

Gillar jag verkligen deckare?

Har precis läst ut Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen och jag kan inte säga att jag fastnade i den. Språket kändes torftigt och berättelsen tycker jag saknade det där berättande som gör berättelsen levande. Jag hade svårt att relatera till karaktärerna och lära känna dem och jag förstod inte riktigt vitsen med våldtäcktssidospåret. Jag köper själva deckargåtan – det mobbade lilla barnet söker hämd på sina demoner som vuxen, men det måste till något mer för att den ska gripa tag i mig. Kanske den där sugande känslan av att något hemskt ska hända. Det var lite för mycket och sen och sen känsla över den.

Det kanske är så att deckare inte är min typ av bok egentligen, trots att jag verkligen vill gilla det. Jag har definitivt flest olästa deckare i hyllan och jag faller ofta för de där spännande baksidetexterna, men när det väl kommer till kritan blir jag ofta besviken och undrar varför alla gillar just den här boken. Några fullträffar har jag dock hittat såsom Poeten av Michael Conelly och Arne Dahls böcker. Jakten på den där deckaren som jag inte kan lägga ner och som ger mig den där sugande känslan fortsätter. Jag kan ju inte vara sämre än det råd jag alltid ger till läsovilliga ”du har bara inte hittat rätt bok än”. Fast i mitt fall är det väl mer ”du har bara inte hittat rätt deckare än”.

20110612-132321.jpg

Fallet med de försvunna böckerna.

Ian Samson har skrivit denna pärla. En mysdeckare som passade mig alldeles ypperligt. Vad finns det att inte gilla i en bok som har en bibliotekarie som huvudperson och ett bibliotek som saknar böcker som naturligtvis måste hittas. Det är bara det att det inte längre finns ett bibliotek på grund av nedskärningar, utan huvudrollen ska få köra bokbuss istället – vilket är det sämsta du kan göra i bibliotekariebranshen. Antihjälten Israel (den nya bibliotekarien) blir självklart tvungen hitta böckerna igen. Massvis med förvecklingar väntar och Israel ställer till det för sig stup i kvarten. Blåtiror, ovänner och stulna navkapslar. Detta är första boken om Israel Armstrong som finns på svenska, men det finns en hel serie om honom =)