Den som väntar på något gott

Väntade lite för länge i det här fallet, helt klart. Jag talar om boken När kriget är slut en biografi skriven av Morgan Alling. Boken hittade jag utanför rektorsexpeditionen innan sommarlovet började och som jag snabbt snappade åt mig. Den har funnits med i tankarna sedan programmet Det blir bättre där Morgan Alling medverkade. Trots detta blev boken liggande hela sommaren. Det var något som tog emot – kanske var det tanken på att han haft en taskig barndom och att jag inte riktigt var sugen på verklighetens baksida.

Turligt nog hade jag fel. Morgan berättar, trots det han varit med om, om en barndom som har sina ljusa stunder med mycket lek och trots det han varit med om, kärlek. Mycket har inte varit roligt; Misshandel, fylleslag, fosterfamiljer och barnhem. Trots detta kan han hitta ljusglimtarna och förmedla dem i boken. Trots bokens svarta omslag innehåller den mycket hopp, kärlek och vad som kan hända när någon tror på dig.

Annonser

Dekadent hårdrocksbiografi…njae inte riktigt

På senaste bokbloggsträffen i Göteborg började vi prata om biografier av olika slag och hur vi var lite trötta på såna där böcker som bara tog upp det där sorgliga i ens liv och hur de kom ur krisen! Vi gick sedan vidare mot rockbiografier och hur lika de är varandra; mycket sex, droger och att ösa som om morgondagen inte finns. Tidigare hårdrocksbiografier som The dirt och Slash har innehållit mycket av den varan. AC/DC boken är på gott och ont uppbyggt på ett annat sätt då det inte är någon i bandet som har ”skrivit” boken utan detta är en reportagebok skriven av två musikjournalister; Murray Engelhart och Arnaud Durieux.

Boken är kronologisk och börjar berätta om saker som skedde redan innan AC/DCs bildande, går mycket in på bandmedlemmarna och sedan hur deras fram- och motgångar sett ut under bandets karriär. Författarna har inte utelämnat något, varken viktiga möten med personer eller vad en del andra band höll på med under den här perioden. Vill man ha en komplett och detaljerad bild av AC/DCs influenser, konserter och hur bandet blev känt är det här en bok för er.

För mig som trodde det skulle vara en dekadent biografi utifrån någon i bandets synvinkel blev ju naturligtvis ganska så besviken. Eftsom jag dessutom inte har följt bandet från dess början (eller ens från när jag var född på 80-talet) och varit ett hängivet fan blev boken rätt så långtråkig i en del partier då det mest rabblades namn och band som jag inte hade en aning om. Boken skulle må så mycket bättre av att hårdredigeras. Jag behöver inte veta exakt alla detaljer kring alla band som Bon Scott medverkade i innan han hittade in i AC/DC till exempel.

Detta var inte en bok för mig, jag behöver allt fler snaskiga detaljer och mer privatliv, och jag rekomenderar er inte att ge er på den om ni då inte har ett stort intresse för AC/DC.

Det där med det rostade brödet.

Jag kan villigt erkänna att jag endast ville läsa Att rosta bröd på grund av omslaget och titeln. Jag hade ingen aning om var boken handlade om förrän jag hade den i min hand. Men vad gömde sig nu innanför omslaget och titeln då? En historia om förlust, saknad och hur livet ska gå vidare efter att en närstående dör. Boken är självbiografisk och Roger Rosenblatt berättar om hur hans vuxna dotter Amy dör och hur han och frun Ginny sedan flyttar in hos änklingen för att stötta honom i vardagen och med hans tre barn. I boken berättar Roger om minnen, vardagen och en del filosofiska tankeställningar.

Boken är finstämd, men blir samtidigt inte långrandig då varje minne/tanke/betraktelse som Roger berättar om är ganska kortfattade och raka. Den är känslosam, men ändå inte gråtmild.

20110630-154219.jpg

Att vara med henne…. – Alex Schulman

Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta andfådd är den längsta boktiteln jag har stött på i min läsning, och ska man tro BibbloK är det ett tydligt tecken på att boken är bra. I det här fallet är det stolpe in. Den är finstämd, ärlig och ger mig en helt annan bild av Alex Schulman vilket jag gillar. Här får man se en ensam och vilsen man som söker tröst i flaskan och gör allt för att trycka ner sig själv. Han ser sig själv som en C-kändis och ser sig själv som överflödig. Tills han träffar Amanda då förstås. Då får hans liv plötsligt mening och kärlekskarusellen sätter full fart.

Det blir lite klyshigt emellanåt. Ung, vilsen, ensam man med ett trasigt äktenskap bakom sig går ner sig. Hans liv får mening igen när den unga hjältinnan kommer och räddar den vilsne mannen. Vissa delar är nattsvarta medan andra är sockersöta, men samtidigt är detta bilden av hans liv under den här perioden.

Boken är mycket välskriven utan att kännas för tung och konstlad. Man får lära känna en man som häcklat många i olika medier och får se att han är en helt annan person bakom sitt tangentbord.

What I Talk About When I Talk About Running…

… Eller som den heter på svenska Vad jag talar om när jag talar om löpning av Haruki Murakami hade jag ju med på min lista över biografier jag skulle vilja läsa. Jag har varit sugen på den sen jag läste ett utdrag ur den i höstas och så i mellandagarna slog jag till och gjorde ett impulsköp.

Jag har faktiskt inte läst någon av Haruki Murakamis andra böcker men det får nog bli ändring på det. Nu efter What I Talk About When I Talk About Running är jag riktigt sugen. Detta styrker också ytterligare min teori om att böcker med långa titlar är extra bra. Så charmig, lättsamt skriven och alldeles lagom lång. Dessutom rolig så man fnissar till lite igenkännande ibland när man läser. Inte behöver man vara löpare heller för att ha behållning av boken, även om det säkert ger en extra kick. Det finns mycket mellan raderna som inte har med löpning att göra utan snarare med Murakamis syn på livet och det kan alla relatera till. Sträckläsningsvarning utfärdas!