Jag är ett fantasyfreak. Det finns få saker som är så underbara som att försvinna in i någon av alla dessa magiska världar där det myllrar av hjältar, demoner och sagoväsen.
Jag har nu i några månader varit fullständigt uppslukad av George RR Martins fantasyserie A song of ice and fire. Helt klart en av de mest välskrivna fantasyböcker på länge, där de klassiska fantasyelementen kombineras med ett hejdlöst intrigerande maktspel. I första boken står det helt klart vilka karaktärer som är hjältarna, men ju längre jag läser desto mer skiftar mina sympatier och när den femte boken tar slut kan jag varken förutsäga vilka som ska överleva och segra eller själv bestämma mig för vilka jag vill ska överleva och segra.
Men så är det ju detta med serier. Jag sträckläser dessa tjocka, spännande och underbara böcker med andan i halsen. Så tar de slut. Hejdå, vänta ett år tills du får träffa karaktärerna igen. Jag blir så frustrerad att jag inte kan tänka på något annat på flera dagar! När jag var tonåring började jag läsa Robert Jordans fantasyserie The wheel of time och var helt uppslukad av dessa fantastiska böcker. Varje jul fick jag den nya boken i julklapp. Men efter 13 delar gav jag upp. Att vänta på fortsättningen, år efter år medans författaren blev allt sjukare blev för mycket för mitt tålamod. Nu äntligen är den sista boken (den 22:e) färdigskriven av Jordans son efter att författaren själv har dött. Den beräknas komma ut under 2012. Då kanske jag ska återuppliva bekantskapen med The wheel of time igen.
Tills dess, eller tills RR Martins 6:e bok kommer ut får jag sukta och muttra tyst om tortyren att vänta på nästa bok, hoppas på att väntan kompenseras av lyckan när boken kommer. Och hålla tummarna för att RR Martin håller sig vid liv ett tag till. Gärna länge.