Alberts sista önskan – En bok om tro

Jag hade tidigare läst två böcker av Albom och de följer samma mönster. En människas levnadsöde ska beskrivas. Samma sak är det i den här Alberts sista önskan. Här berättar Albom om Albert, Rabbin i synagogan, sista önskan; att Mitch ska hålla ett minnestal över Albert på hans begravning. Det skapar ett problem då Mitch inte riktigt känner Albert. Detta mynnar ut i åtta år av samtal om Alberts liv, och tro i allmänhet. Dessutom får man följa Mitch när han själv börjar vakna till efter samtalen med Albert och sedan själv försöker bli en god jude och hjälpa till i samhället. Detta leder honom till prästen Henry som levt ett tufft liv, men nu försöker leva efter guds ord och hjälpa sämre lottade människor.

Till en början var jag rätt skeptisk till boken och det berodde främst på att den lägger så stort fokus på religion. Ska jag vara helt ärlig har jag svårt för religion och att människor lägger sin tillit till en Gud. Boken får mig dock att börja tänka i andra banor. Albert berättar inte om synd och att man promt måste följa alla traditioner till punkt och pricka, eller vilka konsekvenser det får om man inte tror. Snarare berättar han med värme och trygghet hur Gud berikar hans liv och gör honom till den människa han är. För Albert är traditioner och högtider något som är naturligt och härligt, inte tråkiga måsten. Jag gillar att tro behandlas på ett sådant naturligt sätt och skeptikern inom mig har veknat lite. Jag kommer inte börja gå till kyrkan varje söndag, men jag har en större förståelse till vilken tröst tro kan ge och hur religion kan ses som något positivt och varmt och inte bara en källa till fördomar och konflikter.