Pestens tid tog lång tid att läsa.

Äntligen var den första tegelstenen utläst och den har som jag tidigare skrivit tagit lite tid att läsa ut. Egentligen är det lite konstigt att det tog sån tid eftersom jag egentligen gillade boken mycket. Den har den hemska händelsen i form av en otroligt smittsam form av influensa, Captain trips, som tar kål på nästan hela mänskligheten. Vi har människor som överlever detta och som sedan måste försöka finna varandra och bilda nya samhällen. Samtidigt får vi in lite mystik med hjälp av drömmar om den Svarte vandraren och Mor Abigail. Det onda mot det goda. Egentligen lite av ett klassiskt Kingtema. 

Lite för många sidor och lite babblig stundtals. Det känns som att man hade kunnat ta bort en två hundra sidor och ändå lyckats behålla känslan. Det är dock detta som blir problemet med många tegelstenar tycker jag. Det blir lite för många transportsträckor fram till de viktiga händelserna.

På bara några veckor slås hela USA ut av en superinfluensa. Smittan sprids med en fruktansvärd hastighet och sjukdomsförloppet är våldsamt. Städerna stinker av ruttnande kroppar och vägarna är fulla av stillastående fordon med döda passagerare. Världen har stannat.

Mitt i kaoset finns det överlevande vissa människor som verkar vara immuna mot smittan. Först vet de inte om varandras existens, men så småningom bildas mindre grupper av överlevande som försöker hjälpas åt. Då kommer drömmarna: goda drömmar och onda drömmar som lockar och leder människorna på deras väg och samlar ihop dem i två läger.

Mänskligheten är nästan utplånad men den eviga kampen mellan det goda och det onda fortsätter.

Efter Pestens tid undrar jag lite över mitt och Kings förhållande. Jag har väldigt länge hävdat att han är en av mina absoluta favoritförfattare, men de senaste böckerna jag har läst av honom har inte känts hundra. Kan det vara så att vi har vuxit ifrån varandra