Flickan med snö i håret – Ninni Schulman.

Det tog bara ungefär ett år att läsa ut min andra E-bok. En bok som jag fick gratis på förra årets bokmässa. Jag började läsa den i min iPhone, men med lite för liten ruta kändes det lite småjobbigt att läsa den. Med min nya iPad kändes det mycket lättare och vips hade jag läst ut den.

Jag som egentligen inte är ett stort deckarfan tyckte den här boken var bra. Lagom fart framåt, enkelt upplagd historia som var lätt att följa. För en deckarnovis var detta alldeles utmärkt.

Annonser

Geim – en bok som tog sig

Informationstexten till den här boken var riktigt lockande och föga förvånande hamnade den rätt högt upp på min läslista. Tyvärr i en tid av lässvacka. Men efter ett grabbande i kragen och en kväll i läsningens tecken inte bara fastnade jag i boken, utan jag slukade den. Den tog sig ordentligt på slutet och lämnade en del lösa trådar (del två finns väl redan i inbunden version) som kommer att redas ut i del två.

Spännande bok om ett mycket farligt spel som spelas i den verkliga världen. Gör olika stunts och få pengar för dem, men glömt inte regel nr 1; berätta inte för någon. Henrik hamnar av en slump (eller?) i spelet, men det visar sig bli farligare och mer verkligt än vad han trodde det skulle kunna bli och i slutändan måste han ta ställning till om det är värt det.

En bra debut av Anders de la Motte även om jag ibland blir lite trött på språket. Det är en del slang och engelska låneord (de fula bl.a.) som stör en del för mig. Jag tycker egentligen om när språket är innovativt, men i det här fallet tänker jag mest på ungarna på jobbet.

20111114-204828.jpg

Om patient 67 är en deckare kan jag tänka mig läsa fler.

Det här är en deckartyp som jag gillar. En sån där lite mörk, följa lite ledtrådar såsom anagram, blir inte klok på deckare med ett lite udda slut på. Me like alot. Ett mentalsjukhus av den värsta sorten (nu snackar vi inlåsta mördare med riktigt galna idéer), en karg (typisk deckarig) miljö i form av en ö och naturligtvis en storm utan dess like som gör att deckarduon inte kan lämna ön i brådrasket. Dessutom är storyn uppbyggd som så att man under gåtans utveckling inte har en aning om vilka som är goda, onda och pålitliga. Ofta tvivlar jag både på huvudpersonen Teddy Daniels och på hans kollega Chuck Aule.

Naturligtvis är det inte bara en deckarhistoria i en galen miljö utan självklart har ju vår huvudperson hemligheter och ett förflutna med sig i bagaget som gör sig påmint. Dock är han inte som så många andra poliser i deckargenren en suput med konstiga manér utan han har tagit sig ur det innan boken börjat.

Det blev sträckläsningsläge på den här och om jag kan få lite mer tips på den här typen av deckare kan jag snart bryta ny mark och gå in lite mer på deckarläsning. Skriver Dennis Lehane liknande i alla sina böcker eller är det här bara en lyckoträff för mig?