The blueeyedboy didn’t do it for me.

Joanne Harris senaste bok blueeyedboy (Kärt barn på svenska) tillhör inte samma genre som hon brukar skriva. Detta räknas, om man får tro baksidan, till en spämninsroman. Klarar hon då av bytet mellan sin vanliga genre i stil med magisk realism och till denna, lite mer brutalare och verklighetstrogna? Njaaa….

Boken är skriven i form av inlägg i en weblog (tycker inte det känns bloggigt, utan mer som en datorskriven dagbok) där vi får följa blueeyedboy som skriver noveller på sin egentillverkade sida badguysrock – en hyllning till människorsom gör fel och som kanske till och med är mördare. Blueyedboy är en 42-årig man som levt hela sitt liv i samma hus tillsammans med sin mor. Han har haft en riktigt taskig uppväxt och det är denna uppväxt och personerna i hans närhet som vi får läsa om. Ibland blandar han upp verklighet med med fantasi eller spekulationer till vad som kan ha hänt, men i allt han skriver finns ett stråk av sanning.

Tyvärr blir det inte bra. Jag gillar idén med att läsa boken i form av weblog och jag tycker att historien är bra till viss del. Men Harris har krånglat till den så mycket och jag har svårt att följa med i vems synvinkel jag läser, är det sant, är det falsk och vilka de här människorna egentligen är. Jag får vid ett flertal tillfällen gå tillbaka en bit för att se om jag har missat något. Det finns guldkorn, men Harris hade vunnit på att förenkla och fokuserat mer på kärnan i berättelsen istället för att dölja den med olika perspektiv. Boken blev tyvärr lite av en bromskloss i läsandet och jag är besviken på en av mina favoritförfattare. Hoppas hon lyckas bättre med nästa bok.