Gråtfest med Marley

I lördags hade jag mig ett Marley och jag maraton. Först läste jag ut boken och efter det bestämde jag mig för att plåga mig själv lite till genom att sätta igång filmen. Naturligtvis blev det en riktig gråtfest. Tårarna rann längs ansiktet när jag läste den sista delen i boken. Det är inte ofta som tårar rinner när jag läser. Visst kan jag känna mig gråtfärdig, men det är sällan jag blöter ner boken. När jag sedan såg den sista delen av filmen rann inte bara tårarna längre utan även snoret (inget chict och glamouröst Hollywoodgråtande här inte).

Jenny och John skulle just börja sin gemensamma tillvaro. De var unga och kära, de hade ett litet hus och inte ett bekymmer i världen. Så bestämde de sig för att öva sina föräldratalanger på en hund.

In i deras hem kom Marley, en gyllengul labradorvalp som snabbt växte till en bredbröstad fyrtiofemkilos ångvält. I dundrande fart tog han sig fram genom livet, han sprang genom dörrar, hälsade alla gäster med en dreglig puss och tuggade i sig alltifrån pennor till ett använt graviditetstest. Varken lydnadskurser eller lugnande medel hjälpte.

Men lika vilt som han betedde sig, lika obegränsad var hans tillgivenhet. Och för familjen Grogan blev han en ovärderlig gåva.

Det som är härligt med Marley och jag är att Marley inte är den glorifierade familjehunden som går utan koppel och som kommer när man ropar, utan Marley är en helspattig hund som gör det han känner för. Kommandon funkar ibland, om det inte finns något mer intressant att göra som att sniffa en liten chiuaua eller pudel i rumpan. Det som gör att familjen trots dyra räkningar och förlorad egendom behåller hunden är för hans trogenhet och kärlek. Detta får mig att minnas min egen barndomshund som tog dockor och nappar, inte kunde gå fot en meter och som älskade jordgubbar och bajs. Han hade sina rymningsförsök, sov i mina föräldrars säng när de inte såg, han älskade oss barn och vi fick egentligen rycka hur mycket vi ville i hans päls och han gjorde inget för att stoppa oss.

Som vanligt är inte filmen lika bra som boken och jag får skylla mig själv som såg filmen direkt efter att jag läst ut boken. Aldrig ett smart drag.

Annonser

2 thoughts on “Gråtfest med Marley

  1. Ping: Bästa kärleksromanen « Massor av ord…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s